jump to navigation

Blir det ofta som man vill och planerar för? 1 januari, 2013

Posted by huvudveck in I mitt Malmö, Uncategorized.
Tags: , , , , , , , ,
trackback

Någon sa en gång att ju mer man förbereder sig och planerar destå större är chansen att det blir som man förväntar sig. Det stämmer nog om man vet vilka faktorer som finns med i förloppet. I min Biff Wellington igår fanns det en stor källa till osäkerhet P1030920och oro, nämligen jag själv. Jag hade, som tidigare omnämnt i denna blogg, aldrig gjort denna kulinariska måltid. Kocken i hushållet berättade snabbt och enkelt hur man skulle göra och jag hade Tina Nordströms recept på skärmen när jag gav mig hän. Jag tyckte jag gjorde rätt med rätt ingredienser i rätt ordning och rätt mängd med rätt proportioner men icke. Som alla som avnjutit Biff Wellington rätt tillagad så är det en bit till mig variant. Just ordet variant är bara en snäll omskrivning av resultatet. På så sätt hoppas jag att jag ej drabbas av ärekränkningsmål från familjen Wellington. Men maten var god även om den inte skänkte ögonen några fina synintryck. Jag får nog ha sonen vid min sida nästa gång.

P1030926Lite moloken över maten så kom jag på att jag nog skulle leta fram någon avfyrningsramp till pinnraketerna som jag hittade i källaren. Jag letade en stund och gav sedan upp. Min pappa gjorde för många år sedan en massa hopfällbara avfyrningsramper till oss men de har liksom tagit slut. Eftersom han inte lever längre var jag tvungen att själv hitta på något. Tänka tänka. ”Fan, jag skulle frågat brorsan” men det var väl lite i senaste laget att fråga min fiffige bror. Nä, jag var nog tvungen att hitta på något själv. Nu är jag rät lat så jag ville ha upp rampen rätt högt upp men samtidigt utan att bygga några höga stativ. Hur det nu var så kom jag på en enkel P1030927konstruktion som man hänger på staketet. Plattan är till för att skydda staketet från flammor.  Det fungerade faktiskt riktigt bra. Jag var och är fortfarande mycket nöjd med vad jag åstadkommit. Tyvärr var det inga i min omgivning som ville låna mitt mästerverk så det blir väl att stuva undan den till nästa nyårsafton. kanske någon vill avfyra en raket till min ära när jag fyller år i februari men jag tror det knappt. Problemet som kvarstår är att lägga den på en plats som gör att jag hittar den om 364 dagar. Det blir den stora utmaningen. Jag får väl skriva en lapp eller så. Hur fungerade då denna innovation? Jodå nästan helt perfekt. Skall bara komplettera med en duk mellan rampen och marken.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag kommer det inte att ske så mycket. Attans också………………………………………..

Förlåt, jag kom precis på att jag inte hissat flaggan så nu har jag varit ute och gjort det. Grabben i huset mittemot blev glad och vinkade till mig. Han tycker om svenska flaggan och där är vi två flaggälskare på var sin sida om staketet med 52 år mellan oss. Han är yngst om ni inte fattade det. Såhär blev det när flaggan hamnade 14 meter över trädgårdslandet.

P1030928

Visst är den fin, vår svenskaste symbol av dem alla. En annan svensk symbol är kungahuset och vår kung. Inte för att jag har så mycket övers till monarkin som sådan men lite pompa och ståt är trevligt. I dagens nätupplaga av Sydsvenskan läste jag en artikel om att Kungen inte alls skulle haft nr 16 i sin titel utan nummer 10. Hur det hänger ihop är en mycket underhållande historia. Att den dessutom är trevligt skriven av Sydsvenskans David Rydén hämtad från hans bok 101 historiska misstag. En bok som kommer att finnas med på min önskelista (en vink till barnen). Jag har således kopierat texten från Sydsvenskans artikel och här kommer den:

Den 19 september 1973 samlades regeringen till extra konselj på Stockholms slott. Sedan Sveriges nye statschef gått runt och skakat hand med statsråden harklade han sig, sneglade på papperet som han höll i handen och kungjorde:

”Mitt konunganamn skall vara Carl XVI Gustaf.”

Det var ett historiskt misstag.

Sverige har inte haft sexton kungar med namnet Karl. Högst tio. De sex första har aldrig funnits, annat än i en fantasifull historiebok som är mer än fyrahundra år gammal.

Misstaget har sina rötter i en strid om placeringen vid det ekumeniska kyrkomötet i Basel som inleddes 1431. Detta koncilium var ett försök att ena romerska katoliker och grekisk-ortodoxa, men biskopen av Växjö, som hette Nicolaus Ragvaldi, hade egna bekymmer. Han var förtretad över sin undanskymda placering vid mötet och krävde en plats högre upp i rangrullan. Ragvaldi stödde sina krav på en gammal berättelse om goterna, urfolket som vandrat bort från sin ö Scandza i norr, spritt sig över världen och grundlagt de flesta av historiens kända riken. Han berättade för konciliet hur invånarna i det land som nu kallas Sverige för längesedan seglade ut över havet och ”underkuvade Egypten, Asien och Cicilien, besegrade perserkungen Xerxes, grundade Troja, lade under sig Tracien, Dacien och Mesien och så småningom upprättade tvenne konungariken, ett uti Orient och ett uti Occident”.

När den småländske biskopen hade talat färdigt var samtliga dittills kända statsbildningar grundade eller erövrade av svenskar. Vad för ett rike är äldre eller mäktigare än vårt? avslutade Nicolaus Ragvaldi och tillade: Amen.

Det var ett bra försök och en god historia. Om den lämnade mötesdelegaterna i Basel kalla fick den ett desto varmare mottagande i Sverige. Snart kunde alla svenska hävdatecknare och fornforskare med självaktning berätta att deras hemland var världens äldsta rike. Så även Johannes Magnus, Sveriges siste katolske ärkebiskop som tvingades i exil 1526 och tillbringade sitt återstående liv i Italien där han ägnade sig åt att skriva sitt hemlands historia.

Johannes Magnus livsverk bar titeln Historia de omnibus Gothorum Sveonomque regibus. Denna historia om alla göternas och svearnas konungar gavs ut i Sverige 1556, elva år efter författarens död. Verket gjorde snabbt succé. Här fanns allt som behövdes för att ge en svensk monark eller statsman bättre självkänsla i umgänget med europeiska kollegor.

Johannes Magnus inleder sin historieskrivning med den bibliska berättelsen om Noas ark och syndafloden. Åttioåtta år efter denna landsteg Noas sonson Magog (son till Jafet) på den nu torrlagda skandinaviska halvön. Här blev han kung och fick enligt författaren fem söner: Den förste var Sven, de svenskas fader och regent. Den andre, Götar som också kallas Gogus eller Göye, lät kalla det folket utöver vilket han regerade efter sitt namn.

Därefter fortsätter Johannes Magnus att berätta om de kungar som följde. Svens bror Ubbe till exempel, som blev kung 246 år efter syndafloden och grundade staten Uppsala (Ubbes sal). Dennes ättling Sigge, som grundade Sigtuna. Och så vidare. I den omfattande regentlängden uppträder sex monarker med namnet Karl innan vi når fram till Sveriges förste historiskt belagde kung med det namnet, som hette Sverkersson och regerade i sex år tills han dödades av Erik den heliges son Knut våren 1167.

När Johannes Magnus verk gavs ut kastade sig Gustav Vasas söner över det. Då som nu gav anor gott anseende och ett högt regentnummer var eftertraktat. Gustavs äldste son Erik antog nummer fjorton när han efterträdde fadern. När det blev den yngste Vasasonens tur kallade han sig Karl den nionde.

Även om dåtidens historieforskning i och för sig inte tyngdes av krav på sanning och källtrohet, framstod Johannes Magnus skildring som logisk för hans svenska läsare. Sunda förnuftet sa att det måste ligga till på det sättet. Den första människan måste ju heta Sven eftersom han var en sven, det vill säga en människa av mankön som aldrig varit ihop med en kvinna, resonerade fornforskaren Johannes Bureus som på 1590-talet blev hovkanslist i Karl IX:s tjänst.

Dennes son och efterträdare Gustav II Adolf blev den siste svenske kungen som på allvar bekände sig till tron på svenskarna som världens äldsta folk. Men den avsatte ärkebiskopens påhittade kungalängd lever vi fortfarande med.

Mitt konunganamn skall vara Carl den tionde Gustaf, borde Sveriges nyblivne statschef ha sagt den där septemberdagen i början av 1970-talet.

Det hade varit sannare och dessutom låtit mer storslaget.

Ha det bra även idag kära läsare

 

Annonser

Kommentarer»

1. pella - 2 januari, 2013

Om det är en tröst så inte heller min mat ut som på bilderna i kokböckerna. Är helt övertygad om att det var gott och det är ju det viktigaste 🙂
Intressant raketanordning. Borde komma till användning många gånger.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: