jump to navigation

När jag var 15 år 3 januari, 2015

Posted by huvudveck in Uncategorized.
Tags: , , ,
add a comment

1972 var jag 15 år. Man hade precis köpt sin första moped. En begagnad Crescent gubbamoppe. Inget jag var speciellt stolt över då kompisarna hade Zündapp KS 50 eller Puch Florida men jag kunde hänga med. Man hade inga problem utan man njöt av den problemfria tillvaron och lyssnade på Radio Luxembourg på mellanvåg 208 m. Denna station som betydde mycket för oss. Man ville ju hänga med. Skulle man det i musikvärlden så var det just Radio Luxembourg som gällde. Vad var det då som sändes där. GHär kommer många smakprov på musik som var sprillans ny 1972. Dags att under 12 minuter drömma sig tillbaka.

Annonser

Börjar jag bli gammal? 30 oktober, 2014

Posted by huvudveck in Uncategorized.
Tags: , , , , , , , ,
add a comment

Frågan är kanske inte rät ställd. Såklart jag blir äldre för varje dag eller timme. Jag funderade mer på min musiksmak. När jag växte upp på 60-talet var det mest svensktoppen och så. Storebror musik fatta man inte riktigt men det tog sig. I tonåren så blev det Beatles osv som man lyssnade på i sin transistorradio kopplad till grannskapets största antenn. Det var vi grabbar utanför Veberöd som hade vårt tillhåll i en utrangerad VW-buss som vi restaurerat med diverse ”fancy stuff”. En av extrautrustningen vi hade var en 200 meter lång horisontell antenn upphängd i träden i 90 graders vinkel mot Luxembourg. På den tiden fanns Radio Luxembourg som sände den senaste musiken och pratade engelska. Detta språk som vi trodde oss förstå fullt ut. Naiviteten hade inga gränser då. Där satt vi 5 grabbar och ”spisade” musik och slängde huvuden fram och tillbaka så våra 10 cm långa lockar flög fritt mot biltaket. Fan va vi var coola.

Sedan kom hårdrocken och skakade om våra sinnen helt och hållet. Mitt eget hår blev bara axellång och, såhär i efterhand, fruktansvärt tunt. Nu har jag bara kvar det som med lite fantasi kan kalla bra hårkvalitet. Det är 3 – 7 mm kort(långt). Men på den tiden skulle man vara långhårig oavsett vad så jag försökte. Trots håret så ville min livskamrat bli lite mer än vän med mig. Barnen har skrattat gott, rått och länge åt bilder på mig från den tiden. Jag är överseende och slänger ur mig klyschor i stil med: Ni är unga och förstår inte bättre. Väx upp någon gång osv osv. När nu dottern fortfarande hånar mig och hon nyligen fyllt 33 å fungerar inte självförnekelsen. Det såg inte bra ut den perioden i mitt liv. Jag menar håret.

Efter hårdrocken kom en period då jag fastnade i den plågade bluesen. En lycklig period för mig eftersom jag lätt kunde känna igen och med i det olyckliga. Det var genom bluesen som jag slutligen blev färdig med sorgen efter min mamma. Det tog 28 år men nu är det bra kvar saknaden och den vill jag inte bli av med någonsin. Bluesen är inte musik utan känsla. Helheten ger bluesen dess själ och mening. Jag föredrar Delta-blues. Jag är den enda i vårt hushåll som tycker om BLUES så det blir spelat en hel del i bilen. Här under finns en scen från filmen Crossroads där Wille Brown förklarar för The Lightning-boy hur det ligger till. (På riktigt är det Ry Cooder som spelar)

De följande åren började min musikstil spreta åt olika håll. Trodde jag i alla fall. Det visade sig att jag lyssnade med glädje på musik som var av fin kvalitet. Välskriven och väl framförd. Från Beethoven till hårdrock. Det spelade inte så stor roll bara den var var bra och det känns i alla sinnen att det här är ärlig musik med en god mening bakom. Ungefär här började jag fatta intresse för country-musiken. Det i samband med Youtube som visualiserade musiken gav mig en ny upplevelse. Att jag har en käresta som hittar god musik ger det hela en ny kick. Här är en historia musiksatt av Blake Shelton. Enkel musik men jävligt bra.

Vad kommer härnäst?